Theres's

Det är snart ett år sen nu och idag skulle du fyllt 80 år. Jag minns på din dag förra året, du fyllde 79 och var inte längre den du brukade vara. Du satt på din stol vid köksbordet, hade din grönrutiga, fodrade skjorta och var någon annan. Någon bitsk, någon arg, någon jag inte kände igen. Men jag gav dig en kram, sa "Grattis på födelsedagen morfar", och visste nog någonstans att det här, det här är sista gången. Sista gången jag skulle få säga Grattis morfar. 

 

Drygt en månad senare var du borta. Mamma ringde på kvällen, strax efter elva, och jag visste. Jag grät innan jag svarade och mamma hulkade "nu är han borta". 

 

Fan morfar, du tog med dig något när du försvann. Du tog ditt pick och pack och lämnade oss kvar. Du lämnade mormor kvar i erat hus, ett hus jag knappt kan gå in i för där finns du. En keps på hatthyllan, mormor i dina stickade tröjor, ljudet av hur du går upp för yttertrappan, kommer in genom dörren och sticker in huvudet i dörröppingen till köket, säger: "Höööj", släntrar fram till bordet och sätter dina kalla händer i nacken på mig, för du vet att jag är varm, precis som mormor. 

 

Sen sätter du dig där mittemot mig, på andra sidan bordet. Tar av dig kepsen och lägger den på bänken bakom dig, ditt vita fjnuiga hår spretar åt alla håll och du slänger upp ett ben på det andra och frågar "jaha, har du fått tillbaka provet?" Fast du säger det på grövsta dialekt och du menar egentligen en uppsats, och jag säger "jo, det gick bra. Fick mvg." Och du lyser upp säger att det visste du väl, berömmer mig, säger att det kommer gå bra för mig i livet. 

 

Sen går det upp för mig att ljudet när du går upp för trappan, det är egentligen inte där. Inte heller kommer du in genom dörren och säger "Höööj". Det är egentligen ingenting som händer. Det bara är. Och du är borta. 

 

Men vet du, jag tror du har det bra nu. Jag vill inte tro något annat.

Minns du när du skjutsade mig till skolan en gång. Jag höll på med en uppsats om meningen med livet och vi åkte i din röda skåpbil längs den knaggliga vägen mellan hemma och "stora vägen". Jag frågade dig, "vad tror du händer när vi dör?" och du sa, "jag tror det blir svart". Jag blev förvånad, trodde inte det om dig, och jag ska göra dig en tjänst. Jag tror det inte åt dig. Jag tror inte det blir svart, jag tror att du har fått träffa din morfar, han som dog i ett annat land och som du aldrig fick träffa. Till skillnad mot mig som fick ha min morfar i över 19 år. En morfar som är den enda jag någonsin velat ha, en morfar som luktade tjära, som alltid hade skorvar på huvudet efter kepsknopparna, som hade skitiga händer med fingrar som var lika grova som två av mina. Min morfar som skrattade högt och slog näven i bordet, som spelade fiol med småryck i läppen och som sjöng gamla visor så en nästan skämdes. En morfar som berättade historier från förr som en hört tio gånger för många, som alltid ställde upp, som var min.

men hörru du,

morfar,

grattis på födelsedagen,
jag saknar dig.