006. Om att gömma sig
Ibland vill jag bara gömma mig. Krypa under soffan och sälla mig till dammråttorna, sätta fingrarna i öronen, lappar för ögonen.
Det är överväldigande.
Kampanjer om ätstörningar, böcker om svält, texter om feminism, uppgifter om berättarperspektiv, konstiga ord på engelska, familjerelationer, reparationer, livslånga val, höger eller vänster, frammåt eller bakåt, vitt eller svart, morot eller pasta, fan eller hin håle själv.
Men jag vill inte ha uppmuntrande ord, förskönande meningar och romantiseringar, hemligheter, saker som inte ska talas om, meningar som "jag borde inte skriva detta men gör det ändå och jag vet inte varför", inte heller hjärtan av treor och "pilar." Men herre jävlar och satans farbror, hur vore det med lite hederligt "så här är det - punkt slut." Gör något åt det eller låt bli. Va? Vart tog sakligheten och enkelheten vägen?